Tyvärr ska vi inte vara på semster i en månad utan i 2 veckor för vi var tvugna att åka tillbaka flr pappas jobb. Men det ska ändå bli skönt att komma in i rutin igen :) 

 

Snart är det åtta månader sedan Emmy dog. Jag saknar henne verkligen. OM jag bara hade varit mer förberedd då hade jag visat henne världen och visat hur det är att leva. Hon fick inte Leva det sista året. Hon var inte redo, hon var inte redo att dö. HOn var inte klar här på våran jord, hon skulle göra så mycket vara så mycket mer. 

Hon han inte ens gå ut i skolan, hon grät för att hon visste, Hon visste att hon inte skulle leva så mycket längre till. Men ändå intalade jag mig själv att hon aldrig skulle dö för jag skyddade henne. Men jag kunde inte skydda hennes mot cancern. Det var det ända, Det ända jag inte kunde besegra. Emmy var en kämpe och kommer alltid vara. Och hur mycket jag försöker inte gråta och bli ledsen blir jag det. Jag är inte den som gråter speciellt inte framför folk. Jag gråter för mig själv, på mitt rum eller i duschen. Jag vill inte visa det för mamma och pappa. Det skulle bli förkrosade. Jag hör dem, jag hör dem gråta, Mamma är värst jag kan höra henne när jag ligger vaken på natten. Jag kan höra pappa säga att det ordnar sig det kommer bli bra. Det blir aldrig bra, det kommer aldrig bli som innan. Och jag kommer alltid sakna henne. Men jag vet att hon är i mitt hjärta föralltid. Där kan ingen ta henne i mitt hjärta är hon trygg. 

 

Saknar dej.